Jag vågade..
Idag var det hemgång från fjällen men vi passade på att åka några vändor i backen först för att maxa vistelsen i Branäs. Jag och Z åkte uppför backen och däruppe kunde man välja att åka nerför en grön som jag gjort flera gånger förr eller en lite kortare röd. Z menade på att jag visst skulle klara det, det är inte farligt mamma. Min kloka tjej. Så långa gånger jag sagt samma sak till henne ❤️
Efter mycket om och men tog jag mig nerför backen, inte bara en utan två gånger. Så stolt och lycklig avslutning i backen. 

Efter att ha lämnat av skidorna vi hyrt fortsatte vi till stället där de har hundsläde. Vi möttes av ett gäng med hundar som ivrigt stod och väntade på att bli påselade inför turen. N sa inte mycket under hela turen. Jag tror att han var i himmelriket..
Efter åkturen tog han sig tid att klappa och prata med alla totalt 7 hundarna, så gulligt!

Vid 21.00 var vi äntligen hemma. Varför känns alltid hemvägen så mycket längre än ditvägen? 
Nu ska mina stackars vader få vila sig när vi redan nu börjar titta på när vi ska åka skidor nästa gång ❤️

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Må väl!
Petra